Jag visste faktiskt inte att filmen hette Timmarna.
Men jag tycker att skådespelerskan för Virginia Woolf var bra. Inte så att jag brydde mig om det här, men det verkade vara så att alla tre stories har samma sorts slut. Men om filmen har någon koppling till modernismen, så har jag inte fått fram något. Förutom att Virginia Woolf levde i modernismen, så hennes liv och bok(Mrs Dalloway) är då helt länkade till modernismen? Och om jag inte fel, så är tragedin från modernismen? Eftersom Virginia Woolf hade tänkt att Mrs Dalloway skulle dö, och att böcker tidigare skrivna brukar ha dessa good endings?
lördag 10 mars 2012
söndag 19 februari 2012
Meta!
Texten jag skrev var ett minne från typ två veckor sedan, en fredag eller lördag. Jag vet inte om jag följde Prousts sätt att skriva rätt. (Det är nog ingen som väljer Joyces sätt att skriva, det var ju så jobbigt.) Men jag skrev hur jag tänkte iallafall, det stod väl inte att man måste följa deras sätt att skriva, eller? Nåväl, du sa att jag kunde typ skriva denna minnet som jag pratade med dig om i måndags. Några saker kanske missades eftersom det var ju nästan en vecka sedan det hände.
Jag själv tycker att texten blev förfärlig lång och jobbigt att läsa igenom då. Men jag är inte heller så säker om det är sådär man skriver monologer, rätta mig ifall det är fel.
Jag själv tycker att texten blev förfärlig lång och jobbigt att läsa igenom då. Men jag är inte heller så säker om det är sådär man skriver monologer, rätta mig ifall det är fel.
Rubriklös tills vidare...
"Städa ditt rum!" det var orden jag kom ihåg för en vecka sedan, som farsan sa. Just efter jag hade läst en bok i en stund och tagit en paus, kom farsan in i mitt rum och tog min laptop och sa "jag sa till dig att städa ditt rum för en månad sen!". A jo, det kommer jag visst ihåg, fast det var för en vecka sen. Ingen idé att argumentera tillbaks mot farsan. Där går han iväg med min laptop... Vad ska jag göra nu? Just det min iphone.
Efter en stunds pillandet på iphonen tröttnar jag.
Jaha, vad ska jag göra, tänker jag medan och snurrde med stolen. Jag såg min rubiks kub placerad så fint på min två meters bord som var helt fylld med grejer. Kort, kort, lim, klocka, gitarrstämmare, plåster, örtplåster, vax, tändstickor, nycklar, kosttillskott, tejp, pennor, kamm, sladdar, grippers, påsar, bilder... Ja mycket mer... Jag tog rubiks kuben i handen, kände på den, så~~~ länge sedan jag sist använde den, kommer jag ihåg hur man löser den? Äsch, låter mina fingrar göra jobbet som vanligt. Nu när jag tänker på det, så har det alltid varit mina fingrar som löst rubiks kuben. Utan att behöva tänka mer än mönstret färgerna sitter, så har mina fingrar mer eller mindre vridit kuben på intuition än instiktivt. Jag blandar kuben, känslan att vrida på kuben ger en lugnande känsla. Jag kommer ihåg hur jag har pysslat med den sen ettan. Hur jag försökte memorera algoritmerna för F2L(First 2 Layers), men sket i det istället och körde på muskelminnet.
Det var faktiskt inte på avsikt att det skulle bli så, när jag hade försökt memorera den första kvarten av algoritmerna för F2L, som motsvarade kring 20 st algoritmer med 7 till 20 vridningar per algoritm. Så hade jag på nötat och repeterat samma algoritmer tills fingrarna kunde automatiskt vrida rätt algoritm för vilket mönster det gav. Det var där jag hade märkt att jag kunde både memorera och köra på muskelminnet, som då både kortade tiden jag behövde för att lära mig algoritmerna för F2L. På så sätt hade jag säkert lärt mig alla algoritmerna till F2L på en månad, med tiden så hade nästan alla algoritmer jag memorerat omvandlats till muskelminnen.
Med den saken i tanken hade jag blandat klart kuben och börjat lösa den. Jag kommer ihåg dessa mönstren ganska bra, resten sköter fingrarna. Efter ett ögonblick var jag nästan klar.
Oj oj... den här mönstret var svårt, det är bara sista vridningarna kvar tills jag löst kuben, men det här mönstret kommer jag inte ihåg hur jag vrider. Jag lät fingrarna vrida och vrida, men kuben blev att mindre löst istället. Äsch, kan ju börja om igen, det är inte så sannolikt att samma mönster kommer fram igen om jag blandar rejält. Efter ett tags blandandet, började jag lösa kuben igen. Nu så var det inga problem, det var en enkel och mycket vanligare mönster som oftast förekom när jag löste den. Efter att ha löst kuben, kändes det inte så kul att fortsätta längre, jag la tillbaka kuben. Snurrade med stolen igen och tänkte, vad ska jag göra nu...
Det är nog lika bra om jag börjar städa rummet. Jag tar hit en stor påse och slänger i massor med onödiga papper, som jag så klart verifierar innan jag slänger dem i påsen. Det här är ju förfärligt jobbigt, och, så tråkigt.
Nu ser bordet ganska tomt ut, och där har vi förpackningen för mina hand wraps, jag ser ena hand wraps rullen utspridd, eller snarare upprullad? Aja skit samma, de börjar faktiskt att damma, måste nog rulla ihop och lägga dem i förpackningen. Oj, det var bara en på bordet, det såg ut som två eftersom den var upprullad. Så först måste jag hitta den andra hand wrapen. Undrar vart jag la den, borde den inte ändå vara på bordet? Jag rotar lite på bordet, men hittar intet. Aja får tänka mig hur det var innan den försvann.
Efter en tisdag, som vi brukade ha boxning då, kom jag hem, tog ut mina hand wraps från väskan, lät de vara upprullade på mitt bord eftersom de var lite svettiga. Efter några dagar så hade ena hand wrapen stuckit ut bland alla grejer jag hade på bordet, tyckte den skulle bli dammigt så jag la undan den, måste ha missat den andra hand wrapen då, som fortfarande ligger på bordet.
Då vet jag faktiskt vart jag har lagt den, eller snarare, jag känner faktiskt vart den ligger. Bara några steg hit och dit, öppnar lådan, gräver lite, där är den ju! Jaha om jag nu är så bra borde jag minnas vad jag åt till lunch den här veckan...
Efter en stunds pillandet på iphonen tröttnar jag.
Jaha, vad ska jag göra, tänker jag medan och snurrde med stolen. Jag såg min rubiks kub placerad så fint på min två meters bord som var helt fylld med grejer. Kort, kort, lim, klocka, gitarrstämmare, plåster, örtplåster, vax, tändstickor, nycklar, kosttillskott, tejp, pennor, kamm, sladdar, grippers, påsar, bilder... Ja mycket mer... Jag tog rubiks kuben i handen, kände på den, så~~~ länge sedan jag sist använde den, kommer jag ihåg hur man löser den? Äsch, låter mina fingrar göra jobbet som vanligt. Nu när jag tänker på det, så har det alltid varit mina fingrar som löst rubiks kuben. Utan att behöva tänka mer än mönstret färgerna sitter, så har mina fingrar mer eller mindre vridit kuben på intuition än instiktivt. Jag blandar kuben, känslan att vrida på kuben ger en lugnande känsla. Jag kommer ihåg hur jag har pysslat med den sen ettan. Hur jag försökte memorera algoritmerna för F2L(First 2 Layers), men sket i det istället och körde på muskelminnet.
Det var faktiskt inte på avsikt att det skulle bli så, när jag hade försökt memorera den första kvarten av algoritmerna för F2L, som motsvarade kring 20 st algoritmer med 7 till 20 vridningar per algoritm. Så hade jag på nötat och repeterat samma algoritmer tills fingrarna kunde automatiskt vrida rätt algoritm för vilket mönster det gav. Det var där jag hade märkt att jag kunde både memorera och köra på muskelminnet, som då både kortade tiden jag behövde för att lära mig algoritmerna för F2L. På så sätt hade jag säkert lärt mig alla algoritmerna till F2L på en månad, med tiden så hade nästan alla algoritmer jag memorerat omvandlats till muskelminnen.
Med den saken i tanken hade jag blandat klart kuben och börjat lösa den. Jag kommer ihåg dessa mönstren ganska bra, resten sköter fingrarna. Efter ett ögonblick var jag nästan klar.
Oj oj... den här mönstret var svårt, det är bara sista vridningarna kvar tills jag löst kuben, men det här mönstret kommer jag inte ihåg hur jag vrider. Jag lät fingrarna vrida och vrida, men kuben blev att mindre löst istället. Äsch, kan ju börja om igen, det är inte så sannolikt att samma mönster kommer fram igen om jag blandar rejält. Efter ett tags blandandet, började jag lösa kuben igen. Nu så var det inga problem, det var en enkel och mycket vanligare mönster som oftast förekom när jag löste den. Efter att ha löst kuben, kändes det inte så kul att fortsätta längre, jag la tillbaka kuben. Snurrade med stolen igen och tänkte, vad ska jag göra nu...
Det är nog lika bra om jag börjar städa rummet. Jag tar hit en stor påse och slänger i massor med onödiga papper, som jag så klart verifierar innan jag slänger dem i påsen. Det här är ju förfärligt jobbigt, och, så tråkigt.
Nu ser bordet ganska tomt ut, och där har vi förpackningen för mina hand wraps, jag ser ena hand wraps rullen utspridd, eller snarare upprullad? Aja skit samma, de börjar faktiskt att damma, måste nog rulla ihop och lägga dem i förpackningen. Oj, det var bara en på bordet, det såg ut som två eftersom den var upprullad. Så först måste jag hitta den andra hand wrapen. Undrar vart jag la den, borde den inte ändå vara på bordet? Jag rotar lite på bordet, men hittar intet. Aja får tänka mig hur det var innan den försvann.
Efter en tisdag, som vi brukade ha boxning då, kom jag hem, tog ut mina hand wraps från väskan, lät de vara upprullade på mitt bord eftersom de var lite svettiga. Efter några dagar så hade ena hand wrapen stuckit ut bland alla grejer jag hade på bordet, tyckte den skulle bli dammigt så jag la undan den, måste ha missat den andra hand wrapen då, som fortfarande ligger på bordet.
Då vet jag faktiskt vart jag har lagt den, eller snarare, jag känner faktiskt vart den ligger. Bara några steg hit och dit, öppnar lådan, gräver lite, där är den ju! Jaha om jag nu är så bra borde jag minnas vad jag åt till lunch den här veckan...
söndag 5 februari 2012
Modernismen
Jag kommer faktiskt inte ihåg så mycket från lektionen, men vi pratade lite om modernismen och såg väl på en film. Det vi pratade om, var om att modernismen kom kring 1800- till 1900-talet och hur konsten ändrades pga kameran, det blev mer abstrakta målningar eftersom kameran fotade en perfekt bild. Det var vad vi såg på filmen väl, kommer ihåg den obehagliga delen när en person skär en kvinnas öga(på den tiden kunde man väl inte redigera filmer?sanna saker?). Samt hur folket trodde att all vetenskap hade snart hittats och de skulle veta allt.
Min första intryck? Kan faktiskt ingenting om modernismen, men utveckling är bra väl, nya saker, nya tankar.
Min första intryck? Kan faktiskt ingenting om modernismen, men utveckling är bra väl, nya saker, nya tankar.
lördag 26 november 2011
In suspenso
Kan väl inte precis säga något om August Strindberg, har ju knappt hört talas om honom...
Från vad jag har fått höra under lektionen, så är han en utmärkande författare. Fast inte lika bra som man, av vad han har sagt så har han blivit förstådd som en kvinnohatare. Även om han hade hjälpt till med kvinnornas jämnställighet.
Från vad jag har fått höra under lektionen, så är han en utmärkande författare. Fast inte lika bra som man, av vad han har sagt så har han blivit förstådd som en kvinnohatare. Även om han hade hjälpt till med kvinnornas jämnställighet.
fredag 23 september 2011
A priori
Jag tycker faktiskt at Emile Zola skriver bra, hans karaktärers egenskaper förefaller sig passa med berättelsen.
Att Camille är sjuklig och klen, får sin mor ständigt att oroa sig.
Väljer att låta Therese gifta sig med Camille för att kunna ta hand om Camille, efter henne.
De levde ett mindre socialt liv tills de flyttade till Paris, men eftersom Camille har inget som skulle få Therese att intressera sig i honom. Så skulle Therese säkert lättare fästa sig till en mer framkomlig man.
Therese och Laurent blir förälskade i varandra. Medan Camilles karakäriska egenskaper är den perfekta offret till att drunkas.
Allt hänger ihop, så att berättelsen och karaktärernas egenskaper är som två pusselbitar som passar ihop.
Hans skrivning, beskriver och ger handling. Hans skrivning ger känsla.
Therese var tvungen att följa hennes försvagande diet, fastän hennes egenskaper beskriver henne mer vild. Samt blir hennes liv begränsad med att hon är tvungen att ta hand om Camille och gifta sig med honom.
Vilket får en att tycka synd om henne.
Eftersom vi inte fick läsa hela berättelsen, så tycker jag att den än så länge är bra.
Den har svåra ord, men tröttnade inte av att läsa de sidor vi fick läsa.
Att Camille är sjuklig och klen, får sin mor ständigt att oroa sig.
Väljer att låta Therese gifta sig med Camille för att kunna ta hand om Camille, efter henne.
De levde ett mindre socialt liv tills de flyttade till Paris, men eftersom Camille har inget som skulle få Therese att intressera sig i honom. Så skulle Therese säkert lättare fästa sig till en mer framkomlig man.
Therese och Laurent blir förälskade i varandra. Medan Camilles karakäriska egenskaper är den perfekta offret till att drunkas.
Allt hänger ihop, så att berättelsen och karaktärernas egenskaper är som två pusselbitar som passar ihop.
Hans skrivning, beskriver och ger handling. Hans skrivning ger känsla.
Therese var tvungen att följa hennes försvagande diet, fastän hennes egenskaper beskriver henne mer vild. Samt blir hennes liv begränsad med att hon är tvungen att ta hand om Camille och gifta sig med honom.
Vilket får en att tycka synd om henne.
Eftersom vi inte fick läsa hela berättelsen, så tycker jag att den än så länge är bra.
Den har svåra ord, men tröttnade inte av att läsa de sidor vi fick läsa.
söndag 4 september 2011
En route
Tänkte väl inte alls om boken i efterhand. Men jag tycker faktiskt att boken verkar ganska ambiguiös(finns detta ord på svenska?), kanske har barnen sina egna uppfattning gemfört med våra djupa tolking under klassen?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)