"Städa ditt rum!" det var orden jag kom ihåg för en vecka sedan, som farsan sa. Just efter jag hade läst en bok i en stund och tagit en paus, kom farsan in i mitt rum och tog min laptop och sa "jag sa till dig att städa ditt rum för en månad sen!". A jo, det kommer jag visst ihåg, fast det var för en vecka sen. Ingen idé att argumentera tillbaks mot farsan. Där går han iväg med min laptop... Vad ska jag göra nu? Just det min iphone.
Efter en stunds pillandet på iphonen tröttnar jag.
Jaha, vad ska jag göra, tänker jag medan och snurrde med stolen. Jag såg min rubiks kub placerad så fint på min två meters bord som var helt fylld med grejer. Kort, kort, lim, klocka, gitarrstämmare, plåster, örtplåster, vax, tändstickor, nycklar, kosttillskott, tejp, pennor, kamm, sladdar, grippers, påsar, bilder... Ja mycket mer... Jag tog rubiks kuben i handen, kände på den, så~~~ länge sedan jag sist använde den, kommer jag ihåg hur man löser den? Äsch, låter mina fingrar göra jobbet som vanligt. Nu när jag tänker på det, så har det alltid varit mina fingrar som löst rubiks kuben. Utan att behöva tänka mer än mönstret färgerna sitter, så har mina fingrar mer eller mindre vridit kuben på intuition än instiktivt. Jag blandar kuben, känslan att vrida på kuben ger en lugnande känsla. Jag kommer ihåg hur jag har pysslat med den sen ettan. Hur jag försökte memorera algoritmerna för F2L(First 2 Layers), men sket i det istället och körde på muskelminnet.
Det var faktiskt inte på avsikt att det skulle bli så, när jag hade försökt memorera den första kvarten av algoritmerna för F2L, som motsvarade kring 20 st algoritmer med 7 till 20 vridningar per algoritm. Så hade jag på nötat och repeterat samma algoritmer tills fingrarna kunde automatiskt vrida rätt algoritm för vilket mönster det gav. Det var där jag hade märkt att jag kunde både memorera och köra på muskelminnet, som då både kortade tiden jag behövde för att lära mig algoritmerna för F2L. På så sätt hade jag säkert lärt mig alla algoritmerna till F2L på en månad, med tiden så hade nästan alla algoritmer jag memorerat omvandlats till muskelminnen.
Med den saken i tanken hade jag blandat klart kuben och börjat lösa den. Jag kommer ihåg dessa mönstren ganska bra, resten sköter fingrarna. Efter ett ögonblick var jag nästan klar.
Oj oj... den här mönstret var svårt, det är bara sista vridningarna kvar tills jag löst kuben, men det här mönstret kommer jag inte ihåg hur jag vrider. Jag lät fingrarna vrida och vrida, men kuben blev att mindre löst istället. Äsch, kan ju börja om igen, det är inte så sannolikt att samma mönster kommer fram igen om jag blandar rejält. Efter ett tags blandandet, började jag lösa kuben igen. Nu så var det inga problem, det var en enkel och mycket vanligare mönster som oftast förekom när jag löste den. Efter att ha löst kuben, kändes det inte så kul att fortsätta längre, jag la tillbaka kuben. Snurrade med stolen igen och tänkte, vad ska jag göra nu...
Det är nog lika bra om jag börjar städa rummet. Jag tar hit en stor påse och slänger i massor med onödiga papper, som jag så klart verifierar innan jag slänger dem i påsen. Det här är ju förfärligt jobbigt, och, så tråkigt.
Nu ser bordet ganska tomt ut, och där har vi förpackningen för mina hand wraps, jag ser ena hand wraps rullen utspridd, eller snarare upprullad? Aja skit samma, de börjar faktiskt att damma, måste nog rulla ihop och lägga dem i förpackningen. Oj, det var bara en på bordet, det såg ut som två eftersom den var upprullad. Så först måste jag hitta den andra hand wrapen. Undrar vart jag la den, borde den inte ändå vara på bordet? Jag rotar lite på bordet, men hittar intet. Aja får tänka mig hur det var innan den försvann.
Efter en tisdag, som vi brukade ha boxning då, kom jag hem, tog ut mina hand wraps från väskan, lät de vara upprullade på mitt bord eftersom de var lite svettiga. Efter några dagar så hade ena hand wrapen stuckit ut bland alla grejer jag hade på bordet, tyckte den skulle bli dammigt så jag la undan den, måste ha missat den andra hand wrapen då, som fortfarande ligger på bordet.
Då vet jag faktiskt vart jag har lagt den, eller snarare, jag känner faktiskt vart den ligger. Bara några steg hit och dit, öppnar lådan, gräver lite, där är den ju! Jaha om jag nu är så bra borde jag minnas vad jag åt till lunch den här veckan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar